De regulatoriska myndigheterna kräver i regel minst två pivotala (registrerings-) studier som visar samstämmiga resultat för att godkänna ett nytt läkemedel. Två studier, även om de tillsammans har färre patienter, har oftast högre bevisvärde än en enskild större studie. Att enkelt abdikera från en intelligent utvärdering av studier och snabbt använda etiketter som ”statistiskt signifikant”, ”fas II har låg evidensgrad” och liknande är ett onyanserat sätt att förhålla sig till medicinsk forskning.
Kontrollgrupp ger en referenspunkt
För att utvärdera effekten av en ny behandling bör det finnas en kontrollgrupp i en klinisk studie. Många av de statistiska testen bygger på att jämföra effekten av den aktuella behandlingen med en kontrollgrupp. Kontrollgruppen kan vara placebo (som får verkningslösa sockerpiller eller inte behandlas alls) eller en grupp som får en annan aktiv behandling. För studier där kontrollgruppen också får aktiv behandling är det viktigt att den jämförande behandlingen är relevant och ges i rätt doser och med rätt behandlingslängd.
Att använda sig av en kontrollgrupp som behandlats tidigare (historiska data) kan vara svårt eftersom vården av patienter förändrar sig över tid. Då finns det risk för att en bättre överlevnad i undersökningsgruppen jämfört med historiska kontroller speglar förbättringar inom vården i stället för en bättre effekt.
I princip krävs det alltid randomiserade och kontrollerade studier för att få marknadsföringsgodkännande för ett läkemedel av regulatoriska myndigheter. I situationer där det inte finns etablerade behandlingar jämför man ofta med placebo, annars är det naturliga valet att jämföra med den bästa etablerade behandlingen för den aktuella indikationen.
Randomisering är den enskilt viktigaste faktorn
Den enskilt viktigaste faktorn som gör att kliniska studier är mer trovärdiga jämfört med epidemiologiska studier är randomisering (slumpmässigt urval). Det får alltså inte ligga några systematiska val bakom vilka patienter som får de olika behandlingarna.
Randomisering garanterar däremot inte att två grupper i en klinisk studie blir identiska med avseende på prognostiska faktorer. Genom att randomisera undviker man däremot systematiska fel (bias) som är svårt att hantera. Vi säkrar också att okända, potentiellt viktiga faktorer fördelas slumpvis genom att randomisera.
När man bedömer evidensgraden (bevisvärdet) av olika behandlingar är det i stort sett bara randomiserade studier som klassas med den högsta evidensgraden. Enkelt kan man säga att en grundförutsättning för att statistiska test och p-värden ska ha den tolkning vi vill att de ska ha är att studierna är randomiserade.
Läs hela artikeln i PDF- format från Pharma Industry här!
